Hoppa till textinnehållet

Bohusbloggen

Välkommen till bloggen för norra Bohusläns bästa. Här blandas allvar med skämt och intressanta nyheter varvas med roliga tankar. Bloggen kommer att gästas av några av norra Bohusläns bästa profiler. Allt från företagare och föreningseldsjälar till anställda här på banken. Varje gästbloggare föreslår nästa så det är NI som bestämmer innehållet. Trevlig läsning!

Vägen hem till havet

Lotta Klemming, Klemmings Ostron
Lotta Klemming, Klemmings ostron

Jag fick den fina äran av Monica Lind att ta över stafettpinnen till detta fina initiativ som Sparbanken Tanum driver. Monica är en mycket fin vän och gav mig inspiration till vad jag tänkte skriva om i detta inlägg för även hon och hennes dotter Ida har varit en stor del av min resa.

Jag tänkte faktiskt inte berätta så mycket om vem jag är eller vad jag gör utan berätta om vikten av att ha människor runt sig som tror på en och den betydelsen de har haft i mitt liv.
Min skolgång var påfrestande på många sätt, precis som för så många andra barn och ungdomar. Det var tufft med både vänner och lärare och ibland kändes skolan mer som något man skulle överleva snarare än att leva. Hade det inte varit för gymnastikläraren Rolf Larsson på Tanumskolan som hejade på mig i både idrott och samhällskunskap, hade hela grundskolan känts som ett enda misslyckande. Det kanske inte var någon slump att jag fick högsta betyg i de klasserna jag hade Rolf i och även fast i vart fall idrottande alltid har varit ett stort intresse, skulle idrott i skolan kunna vara precis motsatsen med allt vad det innebär. Rolf trodde på mig och han var den första och kanske enda läraren som såg mig. Tack Rolf.

Sju år senare skulle en överläkare på en mottagning någonstans i landet berätta något som skulle kunna uppfattas som de värsta orden en ung människa i den situationen jag då befann mig i få höra, faktiskt rädda mitt liv. I efterhand har jag förstått att hon visste mycket väl vad hon gav sin inpå och hon trodde på mig. Hon trodde jag kunde förändra det lilla livet jag hade till ett riktigt liv. Hon trodde på mig och det räddade mitt liv.

När jag fyra år senare tog mitt pick och pack och flyttade till Göteborg träffade jag två väldigt speciella tjejer som tog in mig i deras liv och de drömde för mig. De gav mig en känsla av att jag kunde göra vad som helst, de ville mig väl och de ville att jag skulle vidare i livet. Systrarna heter Denise och Erica Oliviera Nacimento och jag kommer vara evigt tacksam för att ni hjälpte mig med min självbild och gav mig ett rikare liv.

Pojkvänner kommer och går men Sander har bestått. Sander är min Holländare som har älskat mig från första dagen han såg mig och trots de ologiska förhållandena vi har haft, är vi fortfarande i ett förhållande. Det hade dock inte varit långlivat om det inte vore för att han sen vårt första samtal har trott på mig mer än han trott på något annat han gett sig in i och den mannen har gett sig in i mycket. Sen har vi givetvis min mamma, mamma har stått vid min sida i med och motgångar och varit mitt största stöd i livet.

Mitt namn är Lotta Klemming och jag är född och uppvuxen i Grebbestad. Jag hade aldrig blivit den jag blev utan alla de människor som inte trott på mig för de har drivit mig till att vilja bevisa motsatsen. Men jag hade aldrig genomfört mina livsval om det inte vore för de människor som har trott på mig och gett mig en självkänsla att fatta livsviktiga beslut.

Vi kan alla vara en Rolf, en Denise, Erica, Sander, mamma eller Monica och du behöver en, inte minst när du växer upp. Det behöver inte vara familj eller anhörig, det kan vara någon du träffar varje dag på bussen, din lokala pizzabagare eller grannes barn. Det är den tacksammaste gåvan du kan få men är också en av de viktigaste du kan ge.

För fem år sedan tog jag det absolut största steget att, själv våga tro på mig själv och återvända hem till Grebbestad. Säga upp mig från tryggheten och förväntan och satsa på det som ger mig frid och livsglädje, mitt jobb med vilda ostron. Jag kommer berätta om allt vad det innebär i den bok som jag ger ut med Natur & Kultur i samband med Ostronets dag 2020. Tillsammans och parallellt med min pappas och farbrors företag Klemmings dyk driver jag Klemmings ostron och boken som jag skrivit heter Vildplockade ostron.

Fortsatt fin sommar

Lotta

2020-07-24

 

Från Lurs bygdegård till New Delhi

Monika Lind Melander sittandes i Jaisalmer, Indien, för ca 6 år sedan.
Monika Lind Melander sittandes i Jaisalmer, Indien, för ca 6 år sedan.

Året var 1947 och någonting skulle komma att förändra Sten och Margits liv för evigt i Möre beläget mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Inte nog med att Indien blev fritt från England samma år. Margit och Sten blev föräldrar. Vilken lycka tänkte dem men tji fick de. Alla var rörande överens om att jag var helgalen. 

I Kville kyrka, bland annat, hyschades jag för att min röst inte skulle eka upp till det som kallades för Gud. Hadderian hadera var tydligen inte den musiksmak Gud uppskattade. Denna hyschning fick mig istället att sjunga ännu högre och ännu starkare. När tonårstiden kom lockade Lurs bygdegård mer än Kville kyrka och vid 14 års ålder stod jag framför spegeln till en bild av Farah Diba och fixade mig i timvis inför kvällens bravader. De gånger mina föräldrar tveka på att släppa iväg mig till Lur så hann de inte ens att blinka innan jag sprang ner till vägen för att lifta. Kjolarna fladdrade yvigt på dansgolvet i Lur. Fri som en fågel, livet framför mig, redo för att dansa bugg och tryckare i Lur. Höjdpunkten var när Knutbjörk, han som startade Björklövet, som då var arrangör, hade fixat så att den världsberömda Emile Ford kom och spelade. Lyckan var total. Klicka här för att lyssna på låten. Senare brann Lurs bygdegård upp eller ner och nya äventyr väntade.

När jag var barn drömde jag mig bort från verkligheten, som delvis bestod av att gå upp klockan 5 på morgonen för att mjölka korna, genom att läsa i böcker. Mina favoritböcker var böckerna om Cherry Ames och skildrade en sjuksköterska på äventyr. Det var denna verklighetsflykt som inspirerade mig till att senare utbilda mig till sjuksköterska.

8971 är siffran på alla de överarmar, vänster arm, på elever i 12-årsåldern som jag satt vaccinationssprutor i. Det är en hisnande siffra om en tänker efter. 17 942 är siffran på alla föräldrar och vårdnadshavare varje elev har om varje elev snittar på två vårdnadshavare. Det är många människor. Dessa möten har skett, olika liv som passerat runt mig i min roll som skolsköterska på Tanumskolan mellan åren 1979 och 2012. Numera bor jag på ett äldreboende. Jag kommer aldrig ifrån den kommunala förvaltningen. Först var det barnomsorgen, eller nej, först var det äldreomsorgen då jag som 16-åring arbetade som vårdbiträde på gamla Västerby ålderdomshem som likt Lurs bygdegård också brann upp eller ner. Sedan var det barnomsorgen som skolsköterska och nu är det äldreomsorgen igen. What a destiny. Det som har varit spännande på senare år då jag träffat människor via hemtjänsten, på sjukhus och på äldreboenden är att överallt jag kommer så träffar jag personal som är gamla elever eller föräldrar som alla har olika minnen av mig.

En dag för femton år sedan ringde en god vän till mig och frågade om jag inte kunde ta tjänstledigt för att följa med henne till Indien där hon hade ett konstprojekt. Hon behövde en sjuksköterska som kunde arbeta med fattiga kvinnor i Rajasthan beläget i norra Indien. Jag tänkte direkt på Cherry Ames, sjuksköterskan på äventyr och tackade såklart ja till denna invit. Denna gången bestod inte resan av en vinkande tumme i krysset mellan Rabbalshede och Fjällbacka. Nu satt jag istället på ett jetplan, inträngd i översta slafen på ett tåg, sittandes bakom en okänd man på en puttrande moped utan hjälm i rusningstrafik, inga regler, ridandes på en brunstig kamel i Tharöknen. Kulturkrocken var monumental och jag älskade det. Detta var första resan av många resor till Indien.

Jag har rest till främmande länder, åkt 100 mil långfärdsskridskor på en vinter, cyklat från Tanum till Trondheim, gått med en röd ros i munnen med afghanpäls genom Hyde park i London och varit mallig, kedjat fast mig i träd, på broar och på tågrälser, jag har sjungit i rätten för att bevisa min oskuld. Jag var även med och såg till att Tanums kommun inte har en anläggning för förvaring av utbränt kärnbränsle genom att jag satt på vaktarkullen regelbundet i 20 år för att de inte skulle borra i Kynnefjäll. Mitt fysiska tillstånd tillåter mig ej att göra saker som detta längre men genom livlig fantasi, kreativitet och livslust är varje dag ett nytt äventyr. Att resa i sitt inre är ej att förakta.

Sist men inte minst vill jag tacka Linda som väckte minnet om Lurs bygdegård till liv och Alinde som gav stafettpinnen till mig. Jag vill även passa på att tipsa om en låt jag hittade på Youtube häromdagen. Neria heter låten och sjungs här av Oliver Mtukudzi från Zimbabwe.

Med vänliga hälsningar

Monika Lind Melander med hjälp av Ida Melander

2020-05-15

Tillsammans är vi starka

Alinde Foss tillsammans med sin häst
Alinde Foss tillsammans med sin häst

Vilken ära att bli tilldelad stafettpinnen från en av de mest drivna kvinnor jag har stött på under livets gång. Tusen tack Kicki Sjögren! Du är en sann inspiration för många av oss!

Det är förmodligen flera av er som redan vet vem jag är vid namn, men få som känner till mig! Alinde Foss heter jag, bor på vår släktgård utanför Lur. Där lever jag livet med min son, min fantastiska pappa som närmaste granne, mina hästar, hundar och katter. Drömmen är att en dag klura ut något smart där jag kan driva och dela detta älskade lantställe tillsammans med människor för att skapa något större att hjälpa andra.

Att skapa en gemenskap, att stötta varandra till en högre nivå, är just det som driver mig! Att få ta del av nya spännande möten, att se vart ett steg leder till det andra, för att sedan skapa ett större sammanhang, är det som får hela min existens att vara nyfiken på livet och viljan att veta mer om nästa dag.

Vid sidan av mina drömmar om livet på landet, äger jag tillsammans med min älskade mor Tanums Hälsobod AB. Vi har Ringblommans Hälsobod som levt i kommunen över 30 år, samt en webbshop Hälsoboden.se (under uppbyggnad) som idag är kopplad till butiken. För 2 år sedan flyttade vi ner från Affärsvägen i Tanumshede till Tanum Shoppingcenter. Här har min hjärna gått på högvarv och jag är otroligt tacksam över en ledning som låtit mig hitta på roliga event samt startat nya samarbeten med företagare och skolor.

2019 var startåret för ett av alla mina påhitt; Tanums Hälsomässa. Vilken succé det blev med alla 60 fantastiska företag jag lyckades lura hit! Efter mässan gav det ringar på vattnet och vi skapade Tanums Hälsoteam. Teamet erbjuder friskvård till alla i Ringblommans lokaler. Teamet består av 8 väl utbildade terapeuter, här har vi Osteopat, Massörer, Akupunktör, Ortopedingenjör, Skönhetsbehandlingar och Zonterapi/Reflexologi.

2020 var vi igång med Tanums Hälsomässa igen, denna gång var det ett högt tryck bland deltagarna och det kom företag från hela Sverige, hela 80 utställare ville dela med sig av sina företag. Vilken kraft man har tillsammans!

Att inte nämna något om vår gemensamma utmaning i världen vore oansvarigt av mig. COVID-19 är det största hotet mot mänskligheten vilket de flesta av oss aldrig vågat att tro på.
Som företagare, mamma, dotter, syster och vän är det många tankar just nu! Vad kan jag göra för att skydda min familj? Vad kan jag göra för att inte vårt företag skall gå under? Vad kan jag göra för att hjälpa min omgivning? Vad kan jag göra för att bidra till att allt näringsliv i kommunen inte går under?
Hur skall vi tillsammans hjälpa varandra genom denna kris?

Mitt svar är: Jag finns här för mina nära och kära genom att bidra med dagliga ärenden, handla, prata, lugna och stötta. Jag skall med all min makt säkra det företag vi har, samt stötta de jag kan genom samverkan. Jag tar mitt ansvar vid ev. symtom, jag är en del av detta samhälle och här skall inte detta hot ta fäste!

Vad kan du göra för din medmänniska och de företag du önskar att ha kvar efter denna tuffa tid?

Det är utmaningarna som ger oss styrka, låt oss göra detta tillsammans!

Var rädda om er. Vi/Jag finns här!
Alinde

2020-04-02

Ju fler man är desto roligare blir det!

Kicki Sjögren äter en semla
Kikki Sjögren, äter en semla

Tack för fina ord Roland och för stafettpinnen.


Jag heter Kikki Sjögren, är småföretagare och har mitt hjärta i Grebbestad, där jag är född och uppväxt. Många är vi nog som bär på minnen av människor som på ett eller annat sätt påverkat vårt liv med sina ideella krafter och stora engagemang precis som Anna-Lena skrev i det första inlägget av Bohusbloggen. Men hur kommer det sig att vissa människor har lättare för att kliva på det ideella tåget än andra?

Jag själv har alltid skojat och sagt att jag fått det i modersmjölken från min mamma, Kerstin Sjögren. Min mamma har alltid funnits där och verkat som en ideell själ. Antingen i ett företagssyfte, då hon och min pappa drev bageri i många år när Grebbestad bara var i sin linda. Eller i dansklubben Västkustbuggarna som var det jag och min syster ägnade oss åt på vår fritid (vi snackar mitten av 80-talet). Alla dessa tävlingar och resor kors och tvärs över Sverige och faktiskt även utomlands! Det var tajder det. Min mamma var fantastisk med det. Ingenting var för jobbigt eller för arbetsamt att genomföra, alltid en positiv inställning!

Nej, jag tycker det är jätteroligt och det ger otroligt mycket energi när man är en skara människor som tillsammans skapar ett evenemang ihop! Vi är ett gäng företagare i Grebbestad som med gemensamma krafter försöker hålla liv i Grebbestads Carnevalen. En snart hundra år gammal tradition, med kortegevagnar, dans och underhållning. Detta är en utmaning då vi sliter med stora kostnader, men det som är riktigt trist är nog det sjunkande intresset för kortegevagnarna. Jag har själv varit med de senaste 3 åren med ett ekipage för Sjögrens i backen och vi har haft fantastiskt roligt ihop med vår personal! Verkligen!

Så en uppmaning för 2020, Vi ses väl i Carnevalståget? Kom igen nu!

Kram å kärlek från mig,

Kikki Sjögren

2020-01-22

Ger du så får du

Roland Andersson spelar gitarr
Roland Andersson med sin gitarr

Med varm hand greppar jag stafettpinnen från Linda och Lena. Jag, det är Roland Andersson, en positiv inföding boende på Rossö, en av de vackraste öarna i norra Bohuslän. Rossö ligger 17 km söder om Strömstad och 25 km norr om Tanumshede. Här har jag bott hela mitt liv med undantag för några år då boendet låg på andra sidan bron, (jajjemen, bro finns!) endast några kilometer undan mitt kära Rossö.

Människor.
Ja just det, människor. Alla dessa på olika sätt fantastiska varelser, det är och har varit mitt liv eftersom jag föddes in i servicenäringen. Mor och far drev camping och kiosker på somrarna här på Rossö, där jag och min tvillingbror Lennart och lillasyster Gunilla fick hjälpa till. Vår mor Ingegerd tog under vår uppväxt hand om ett 20-tal fosterbarn så periodvis var vi många syskon. Kan tro att jag präglades av det och påverkades att bli den jag blev. Att kunna ge och få tillbaka ger en känsla som skapar kraft och styrka för att kunna ge ännu mer. Vara aktiv och känna gemenskapen med de övriga i en förening är också en social grej, för min del är det Överby IF.

Min uppgift är fortfarande att hjälpa andra. Det kan göras på många olika sätt, till exempel laga något som gått sönder, uträtta ärenden eller bara lyssna på någon som behöver prata. Det ger så mycket tillbaka. Tänk, bara en så enkel sak som ett leende kan rädda dagen för någon.

Arbete.
Jag har under mitt liv haft många olika anställningar, egna företag just inom service och så vidare. Men det mest fantastiska jobb jag haft och fortfarande har är jobbet som vaktmästare på Hedegården i Tanum. Kom hit i februari 2008, här har jag utvecklats ytterligare som människa. Jag har även en helt fantastisk tjänst som hemvaktmästare, en tjänst som ska eliminera fallrisker för äldre där jag hjälper till så de slipper klättra. Kuskar runt i hela kommunen och träffar en mängd härliga människor.

Musik.
Vad vore livet utan musik? För de flesta tror jag att det skulle vara annorlunda. Tänk glädjen, gemenskapen och allt som skapas runt den. Jag spelar och sjunger varje onsdag med demens-avdelningarna på Hedegården. Musiken lämnar aldrig sinnet. Det berör mig starkt när någon av deltagarna, vilken jag vet är kraftigt dement, börja sjunga med i en låt helt klockrent. Då får jag en tupp i halsen, musiken triggar i gång, fantastiskt. Jag älskar dessa stunder.

Hobby.
En hobby borde alla ha, jag har kanske för många. Veteranbilar, lanthandelsmuseum, ukulelegrupper, sjung och spel samt Bullarrevyn. Men det ger så otroligt mycket tillbaka. Jag är så tacksam, och som ni säkert förstår så har jag en snäll och förstående fru. Oavsett väder avslutar jag med Evert Taubes rader:
………………….det är en solig morgon i norra Bohuslän

Med ytterst vänliga hälsningar

Roland

2020-01-08

Linda och Lena från Lurs Bygdegård

Bild på Linda och Lena i Lur
Lena Östberg och Linda Bäck

Tacksamma över att få ta emot stafettpinnen från Anna-Lena.


Vi är två inflyttade utbölingar som har hamnat i Lur, en från Bottna och en från Jore. ”Gå med i Sockenföreningen” sa dom, ”Då lär ni träffa och lära känna folket i bygden”. Det sa dom till alla andra nyinflyttade också. Så där satt vi med alla andra som ville lära känna äkta Lurbor. Det var dock inte så många som var från Lur…


Lena har nu varit med i 23 år och Linda i 19 år. Så nu borde vi räknas som Luringar! (tycker i alla fall vi) Vi har under våra år i Lur upptäckt att det är en väldigt trevlig bygd att bo och verka i.

Sedan några år tillbaka tog Sockenföreningen över Lurs Bygdegård och det har gett oss stora möjligheter att skapa en mötesplats och events för stora som små och gammal som ung. Många ställer upp och arbetar när vi har behov av hjälp. Det senaste är ett stort arbete med att installera en ny avloppsanläggning. Vi har dansfika varannan onsdag där ungdomar får vara med och hjälpa till. Det gäller att drilla dem in det ideella tidigt då det är de som ska ta över sedan och det ska ju vara roligt!

Mycket rör sig kring vår Bygdegård: Lurs Backyard Ultra som har satt Lur på kartan inom löparkretsar, mopperally, måndagspingis, skytteföreningen i källaren, dans på onsdagar med Tanums gammeldans-förening. Vi har julmarknad och valborgfirande. Skolan har sin årliga julfest här och vi hyr även ut till privata tillställningar.

Det roliga med att jobba ideellt är att känna gemenskap och jobba för ett gemensamt mål som ger glädje åt många. Vi i föreningen har många roliga idéer och som ”tur är” blir bara några förverkligade. Det är högt i tak. Ibland satsar vi stort och vinner lite. Vi hyrde in kapten Kuling och hade ansiktsmålning. Det kom bara fem barn. Det visade sig att det var två stora barnkalas samma dag...
Vi hade en strålande idé om Skänkis. Kom och ge bort din gamla bröte. Ingen ville ha något. Konstigt…

Föreningen tar gärna emot förslag på nya aktiviteter så ifall du har några kontakta oss gärna eller rättare sagt kontakta Martin Bäck.

Vi är inte ensamma om att fixa allt utan vi vill även hylla våra övriga engagerade eldsjälar, både i och utanför föreningen. Alla drar vi ett (eller många) strån till stacken.

Vi ses i Bygdegården!

Lena Östberg och Linda Bäck

2019-12-03

Vad vore världen utan Eldsjälar?

Anna-Lena i startblocken

Jag är så imponerad av alla dessa eldsjälar som finns runt omkring oss. De är verkligen skillnaden som gör skillnaden. De utmärker sig genom ett stort engagemang, har ett enormt ”driv” och får saker och ting gjorda antingen själva eller med hjälp av andra. Man hittar dem framför allt inom föreningslivet men de finns även på andra ställen och alla känner vi en eldsjäl.

Hur skulle föreningslivet se ut om de inte fanns? De jobbar ofta helt ideellt och bjuder frikostigt på sin tid för att andra skall trivas och ha det bra. Man undrar vad det är som gör att de här personerna tar ett kliv fram när andra ”bara” följer strömmen.

Jag minns första gången som jag träffade en eldsjäl, det var 1972, jag var sju år och skulle börja träna friidrott i idrottshallen i Tanumshede. Det var flera ledare som tog hand om träningen, men jag minns speciellt en och han var alltid där, det var Karl-Erik Axelsson. Tyvärr lever inte Karl-Erik längre och jag fick aldrig möjlighet att tacka honom för allt det arbete han lade ned på mig och alla andra som var aktiva inom friidrotten på den tiden. Men jag vill så här postumt tacka honom för att han gav oss en meningsfull fritid, att han ”peppade” oss att träna, att han tog med oss ut på tävlingar. Men han gjorde även något annat, något som jag ofta tycker saknas idag, han ställde krav. Krav på närvaro, krav på att vi hade med våra grejer och krav på att vi hela tiden skulle försöka förbättra oss utifrån vår egna förmåga.

Sedan 1972 har jag i olika sammanhang mött många eldsjälar och jag är lika imponerad av dem alla. I mitt arbete ser jag att eldsjälarna inte bara gör skillnad för enskilda individer utan de gör även skillnad för hela samhället. Det är så otroligt viktigt att det finns något meningsfullt att göra, inte bara för våra barn och ungdomar utan för människor i alla åldrar. Det bidrar till trivsel, samhörighet, ger sociala nätverk och motverkar utanförskap.

Trivs man så vill man bo kvar eller flytta hit vilket skapar arbetstillfällen och ger underlag för skola och omsorg, det ger skatteintäkter och bidrar till den lokala tillväxten.

Som VD för Sparbanken Tanum är det extra roligt att allt detta sammanfaller med bankens vision och affärsidé. Det ligger även i vårt intresse att det finns en lokal tillväxt, det är därför som vi låter en del av vinsten gå tillbaka till olika ideella föreningar och projekt.

Med vänliga hälsningar från världens bästa plats – Norra Bohuslän!

Anna-Lena

2019-11-13